Mästerkatten med örat
En vinter lämnades det in en helvit kastrerad hankatt till katthemmet. Han hade ett skadat öra men verkade vara frisk i övrigt. I det område som han hade uppehållit sig i, hade han farit vilt fram mot grannskapets katter, varför vi antog att han skadat sig i slagsmål. Katten döptes till Mästerkatten.
Följande veckor vårdade vi hans öra - tvättade, smörjde och medicinerade. Såret började så sakteligen läka.
Katten var mycket social och kelig. Han var väldigt lätthanterlig och det fanns märken efter halsband, pälsen var kortare, som avnött, runt halsen. Detta fick oss övertygade om att det måste finnas en ägare och vi började sökandet.
Av en händelse såg en av katthemmets personal en annons på Blocket. En vit hankatt hade försvunnit från sitt hem och söktes av sin ägare – i Skåne. Vi tog kontakt med kvinnan bakom annonsen och förklarade läget.
Hon berättade att hennes Morris var kastrerad men inte ID-märkt, han var pratsam, avskydde andra katter; han hade fått en allergisk reaktion av sitt halsband och tappat päls runt halsen; han hade varit borta i nära ett och ett halvt år. Allt detta stämde in på vår Mäster! Men vi frågade oss: var det verkligen möjligt att det var hennes katt och hur hade han i så fall kommit till Gotland?
Vi skickade bilder till varandra för att jämföra och vi blev alltmer övertygade om att det var hennes Morris. Katten kanske hade hoppat in i någon bil och på så sätt hamnat på ön.
Under tiden vårdade vi hans öra, som inte ville läka som det borde. Trots noggrann rengöring, blev det infekterat och vi fick nya mediciner och salvor. Det blev lite bättre, såret drog ihop sig och blev mindre – men bara för ett kort tag, det försämrades igen! Bakterieodling togs; han behövde annan typ av antibiotika. Mästerkatten blev bättre igen efter några dagar.
Vi hade hela tiden kontakt med Mästers troliga matte. De skulle få träffas snarast men det bestämdes att Mäster skulle vara kvar hos oss tills hans öra var läkt. Vi lämnade kontinuerligt rapport om kattens tillstånd och fortsatte också att jämföra katterna, hennes Morris och vår Mäster. Vi hittade ständigt nya saker som påvisade att Mäster och Morris var samma katt. Den lilla osäkerhet som eventuellt ännu rådde, skulle försvinna då de träffades. Det var vi säkra på.
Stackars Mäster ville ha mycket sällskap så karantänstiden var jobbig för honom, det är isolerat där, så när Mäster fick flytta ut i ett av kattstallen var det en lycklig dag för honom. Han fick ett eget rum med fönster och liv och rörelse runt om, och senare även egen rastgård.
Nu kunde han se oss nästan hela tiden och ropa när han ville ha en stunds uppmärksamhet. Och som han krävde uppmärksamhet! Då man kom in i stallet jamade han högt och oavbrutet ända tills man kom till honom. Han hade liksom en förmåga att övertala folk att gå in i hans rum, att prata, kela och leka med honom. Ingen gick oberörd förbi Mäster!
Men så en morgon var det oroväckande tyst. Ingen krävande kattröst som sa att man skulle komma.
Han hittades i sin bädd, alldeles loj och apatisk och med mycket hög feber. Det blev akut färd till veterinären. Han fick vätska och en hel arsenal av medicin sattes in. Efter några dagar var han åter pigg men örat, det såriga örat, det blev bara värre…
Turerna var många; hoppet om tillfrisknande tändes och släcktes om och om igen.
Till slut togs biopsi. Så fick vi beskedet – det var cancer.
Skulle han dö nu, denne levnadsglada katt som äntligen skulle få komma hem till sin familj efter att varit borta så länge, efter att ha överlevt ett år på drift, efter att tappert utstått all behandling och alla mediciner?
Det följdes en tid av samtal med veterinärer och med kvinnan som förmodligen var Mästers matte; vi katthemspersonal diskuterade, funderade och resonerade – och så kom vi gemensamt fram till att vi skulle, som en sista åtgärd, låta operera bort Mästers öra.
Det bestämdes ett operationsdatum. Det var mycket nervöst och även lite sorgesamt – om veterinären upptäckte att cancern spridit sig för mycket, skulle Mäster få somna in. Vi visste därför inte om vi skulle få träffa vår Mästerkatt igen.
Den stora dagen kom. Katten kördes till veterinären och vi blev lovade att få besked så snart som möjligt. Efter spänd väntan fick vi då äntligen veta att operationen lyckats! Det hade varit svårt, men det hade lyckats. Absolut hela örat var amputerat, det fanns bara ett litet hål kvar.
Mäster fick återhämta sig på katthemmet; operationssåret läkte fint och dagen då Mäster-Morris skulle återförenas med sin familj kom.
Lång tid hade gått och katten hade förändrats en del men det var ett kärt återseende.
Ända in i det sista funderade många på om Mäster verkligen var deras Morris, trots alla gemensamma egenskaper.
Senare fick vi berättat för oss att katten genast hade hälsat på familjens hund när de hade kommit hem, den hund som bara accepterar Morris, inga andra katter; katten hade gått husesyn och sedan sökt upp Morris´ favoritplatser. Han hade även klart och tydligt visat att han inte tyckte om en av döttrarnas kompisar, samma kompis som Morris av någon anledning aldrig tyckt om.
Så, nog torde tvivlen vara undanröjda nu?
I vilket fall som helst, lever han nu lyckligt med sin familj i Skåne - denne Mästerkatt utan öra.
Fia
