Med blekt svans och ett halvt öra
Vintern 2009 väntade vi in en katt till katthemmet som beskrevs som en svart katt med brun svans.
Vid första anblicken dömde veterinären ut den – katten hade nämligen stora kala fläckar på grund av kraftigt ohyreangrepp; den var livrädd och fullkomligt utmärglad. Dessutom led den av gulsot, något som katter kan få som en följd av svält. Efter närmare undersökning ville veterinären emellertid ge honom en chans, då hon tyckte sig ana en glimmade livsgnista.
Han döptes till Kojak.
I början var han så rädd för oss, fräste inte men kröp ihop på sin filt och försökte komma undan människohänder, men efter ett tag upptäckte han att det var riktigt behagligt att bli klappad. Nu dröjde det inte länge förrän han kelade och buffade så våldsamt att han ibland tappade balansen!
Känslan man fick då man rörde vid honom var att han skulle krasas sönder under ens fingrar, så tärd var han. Han var smutsig, mjällig och full av skorv och då man kelade med honom lossnade det små pälstussar.
Ett av hans öron var lite mindre än det andra. Det såg mycket besynnerligt ut; det var en alldeles rak sårskorpa rätt över örat, men överdelen var för liten! Det såg ut som om någon hade klippt av örat och satt tillbaka den avklippta delen igen men efter att ha tagit bort en bit däremellan. Men ingen kan väl göra något sådant grymt..?
Efter en tid hittades överdelen av örat i hans rum. Den hade fallit av.
Kojak är svart, möjligtvis svart smoke. Men hans svans är brun, en märklig brun nyans som jag tidigare bara sett hos folk med en misslyckad blekning av håret. Dessutom har hans morrhår på ena sidan samma bruna färg och är lockiga, något som vanligtvis inte förekommer på en vanlig huskatt. Man kan inte undvika att fundera på om han utsatts för kemikalier.
Efter lång tid i det varma, skyddande karantänsrummet, har Kojak nu fått flytta in till ynglingarna i kattungestallet. Han trivs utmärkt med det!
För varje dag blir han starkare och tryggare. Men ännu dröjer det till att han helt återfår förtroendet för människor; ännu har han en tid kvar till att pälsen är helt utväxt; ännu är han mager om än inte lika knotig som förr. Men ännu har han livslågan tänd och som han har kämpat, har han har förhoppningsvis ett långt liv kvar att leva. Och man önskar att betydligt mer sorglösa dagar nu väntar den lille katten med blekt svans och ett halvt öra.
/Fia
Så här eländig såg Kojak ut då han kom till oss.
Ett år senare har han lagt på sig några kilo och han har en underbart tjock päls.
Vintern 2011
Kojak bor numer i ett hem på landet tillsammans med ett par kattkompisar.
